Svensk ordbok 2009, webbversion

ferri´t substantiv ~en ~er ferr·it·en1knappast plur. järn med mycket låg kol­halt anv. bl.a. till kärnor i elektro­magneter kem.ämne.sedan 1882till lat. ferr´um ’järn’ och -it, ändelse som ofta betecknar mineraler 2vanligen plur. kemisk förening med (tre­värd) järn­oxid som huvud­komponent särsk. om så­dan förening med magnetiska egenskaper, anv. in­om data­tekniken kem.ferritantennferritkärnminnesedan 1931