Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
ferr·it·en1knappast plur.
järn med mycket låg kolhalt
anv. bl.a. till kärnor i elektromagneter
kem.ämne.sedan 1882till lat. ferr´um ’järn’ och -it, ändelse som ofta betecknar mineraler
2vanligen plur.
kemisk förening med (trevärd) järnoxid som huvudkomponent
särsk. om sådan förening med magnetiska egenskaper, anv. inom datatekniken
kem.ferritantennferritkärnminnesedan 1931