Svensk ordbok 2009, webbversion

erövrare [e`r-el.ä`r-] substantiv ~n äv. vard. erövrarn, plur. ~, best. plur. erövrarna er·övr·ar·en●person som erövrat ngt mil.yrk.de främmande erövrarna bröt ner allt mot­stånden erövrare (av ngn/ngt)sedan 1749