Svensk ordbok 2009, webbversion
erövrare
[
e
`
r-
el.
ä
`
r-
]
substantiv
~n
äv. vard.
erövrarn
,
plur.
~
,
best.
plur.
erövrarna
er·övr·ar·en
●
person som erövrat ngt
mil.
yrk.
de främmande erövrarna bröt ner allt motstånd
en erövrare (av ngn/ngt)
sedan 1749