Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
erem·it·en●person som dragit sig undan kontakt med andra människor
och som ofta lever på ngn otillgänglig plats och ägnar sig åt andakt, meditation e.d.
psykol.yrk.JFRcohyponymanakoretcohyponymenstöring
grottan hade tjänat som bostad åt en from eremit○äv. bildligthan levde som en eremit och träffade inte en människa på hela sommarensedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. ärmite; via lat. av grek. eremi´tes med samma betydelse, till ere´mos ’ensam’