Svensk ordbok 2009, webbversion
e`nstöring
substantiv ~en ~ar
en|stör·ing·en●person som helst lever utan kontakt med andra människor
psykol.yrk.JFRcohyponymeremit
hon har blivit en riktig enstöring på gamla darsedan 1681ombildning av fornsv. enstöþinger ’någon som står ensam’, nära besl. med stod, 2stå