Svensk ordbok 2009, webbversion

enk`elrikta verb ~de ~t enkel|­rikt·ar●ofta perf. part. tillåta fordons­trafik i bara den ena riktningen på gata, väg e.d. psykol.trafik.den smala gränden borde enkelriktas○äv. med konstruktionsväxlingenkelrikta genomfarts­trafiken○i perf. part. äv. bildligtytlig, en­sidig man kan bara prata om fot­boll med honom, så konversationen blev rätt enkelriktadenkelrikta ngtsedan 1950Subst.:vbid1-143384enkelriktande, vbid2-143384enkelriktning