Svensk ordbok 2009, webbversion
e
`
nhörning
substantiv
~en ~ar
en|hörn·ing·en
●
ett hästliknande sagodjur med ett långt, rakt horn i pannan
sag.
zool.
sedan 1400–25
Heliga Birgittas uppenbarelser
fornsv.
enhörninger
; till
horn