Svensk ordbok 2009, webbversion

1elektron [-å´n] substantiv ~en ~er elektr·on·en●en negativt laddad elementar­partikel som rör sig runt atom­kärnan och äv. kan ryckas loss och t.ex. vandra i elektriska ledare m.m. fys.JFRcohyponymneutroncohyponympositroncohyponymproton elektronbanaelektronladdningbundna elektronerfria elektroneren stråle av elektronersedan 1902av eng. electron med samma betydelse; av grek. e´lektron ’bärn­sten’; jfr elektrisk
2elektron [-å´n] substantiv ~et elektr·on·et●en legering mellan magnesium, aluminium, zink och mangan och ev. mindre halter av koppar och järn ämne.sedan 1925av grek. e´lektron ’förening av guld och silver; bärn­sten’