Svensk ordbok 2009, webbversion

ekorre [ek`-el.e`k-] substantiv ~n ekorrar ek|­orr·en●en livlig, trädklättrande och hamstrande gnagare med örontofsar, yvig svans och (förr åtrå­värd) päls som kan växla i färg mellan grå och röd­brun zool.ekorrskinnekorren kilade kvickt ut på en gren och hoppade över till nästa trädfrön och nötter men även fågel­ägg till­hör ekorrens favoritföda○ofta bildligt, särsk. med tanke på livligheten, samlandet el. smidighetenfar­mor var pigg som en ekorre på 80-årsdagenpojken var en riktig ekorre som samlade på alltvig som en ekorre klättrade hon upp på taket○äv. om liknande gnagare el. djurvanligen i sammansättn. ekorrdjurdvärgekorreflygekorrejordekorrepungekorresedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ikorne, ekorne; gemens. germ. ord; till ek och horn i en ev. bet. av ’vessla; mård’ (jfr ty. Eichhorn ’ek­orre’) Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar.Inledning på barnvisa med text och musik av Alice Tegnér (i Sjung med oss, mamma!, 1892)