Svensk ordbok 2009, webbversion
[ek`-el.e`k-]
substantiv ~n ekorrar
ek|orr·en●en livlig, trädklättrande och hamstrande gnagare
med örontofsar, yvig svans och (förr åtråvärd) päls som kan växla i färg mellan grå och rödbrun
zool.ekorrskinnekorren kilade kvickt ut på en gren och hoppade över till nästa trädfrön och nötter men även fågelägg tillhör ekorrens favoritföda○ofta bildligt, särsk. med tanke på livligheten, samlandet el. smidighetenfarmor var pigg som en ekorre på 80-årsdagenpojken var en riktig ekorre som samlade på alltvig som en ekorre klättrade hon upp på taket○äv. om liknande gnagare el. djurvanligen i sammansättn.
ekorrdjurdvärgekorreflygekorrejordekorrepungekorresedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ikorne, ekorne; gemens. germ. ord; till ek och horn i en ev. bet. av ’vessla; mård’ (jfr ty. Eichhorn ’ekorre’)
Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar.Inledning på barnvisa med text och musik av Alice Tegnér (i Sjung med oss, mamma!, 1892)