Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. dyrkarn, plur. ~, best. plur. dyrkarna
dyrk·ar·en●vanligen i sammansättn.
person som tycker oerhört mycket om ngn eller ngt
som framgår av sammanhanget
psykol.yrk.naturdyrkaresoldyrkareen dyrkare av sköna kvinnoren dyrkare (av ngn/ngt)sedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. dyrkare