Svensk ordbok 2009, webbversion

dyr`kare substantiv ~n äv. vard. dyrkarn, plur. ~, best. plur. dyrkarna dyrk·ar·en●vanligen i sammansättn. person som tycker o­erhört mycket om ngn eller ngt som fram­går av samman­hanget psykol.yrk.naturdyrkaresoldyrkareen dyrkare av sköna kvinnoren dyrkare (av ngn/ngt)sedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. dyrkare