Svensk ordbok 2009, webbversion

dyr`ka verb ~de ~t dyrk·ar●älska och beundra helt o­kritiskt komm.relig.JFRcohyponymavgudacohyponymvörda hon dyrkade sin manpubliken dyrkade dirigenten○äv.till­be, vörda en gud, ett helgon, en helig bild e.d. kartager och romare dyrkade samma gudar○äv. med avs. på icke-levande före­teelserhon dyrkar deras musikdyrka ngn/ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. dyrka; till dyr Subst.:vbid1-139580dyrkande; dyrkan