Svensk ordbok 2009, webbversion

1du`va substantiv ~n duvor duv·an●typ av kuttrande fågel som har korta ben, kort hals och litet huvud och som gärna lever nära människor och är möjlig att tämja pol.yrk.zool.duvhannebrevduvatamduvamata duvor på torgetduvorna lever mest av frön och frukterduvornas snabba flykt○ofta med ton­vikt på egenskaper som fridsamhet och kärleks­fullhetfredsduvade ny­förlovade satt och kuttrade som två duvori den kristna tron symboliserar duvan Den helige Ande○äv. bildligt, spec.politiker som för­ordar en åter­hållsam politik MOTS.antonymhök under Vietnamkriget hörde han till duvorna i kongressen○äv. som smeksamt tilltals­ordmin lilla duvasedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. duva; gemens. germ. ord; ev. ljud­härmande
2du`va verb ~de ~t duv·ar●stampa (i sjön) om far­tyg i hård motsjö sjö.duvasedan 1787trol. identiskt med fornsv. duva ’doppa’, besl. med 1djup 1, doppa Subst.:vbid1-139263duvande, duvning