Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n duvor
duv·an●typ av kuttrande fågel som har korta ben, kort hals och litet huvud
och som gärna lever nära människor och är möjlig att tämja
pol.yrk.zool.duvhannebrevduvatamduvamata duvor på torgetduvorna lever mest av frön och frukterduvornas snabba flykt○ofta med tonvikt på egenskaper som fridsamhet och kärleksfullhetfredsduvade nyförlovade satt och kuttrade som två duvori den kristna tron symboliserar duvan Den helige Ande○äv. bildligt, spec.politiker som förordar en återhållsam politik
MOTS.antonymhök
under Vietnamkriget hörde han till duvorna i kongressen○äv. som smeksamt tilltalsordmin lilla duvasedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. duva; gemens. germ. ord; ev. ljudhärmande
verb ~de ~t
duv·ar●stampa (i sjön)
om fartyg i hård motsjö
sjö.duvasedan 1787trol. identiskt med fornsv. duva ’doppa’, besl. med 1djup 1, doppa
Subst.:vbid1-139263duvande,
duvning