Svensk ordbok 2009, webbversion
dur`ka
verb ~de ~t
durk·ar●försöka kasta av ryttare
varvid huvudet böjs nedåt och ryggen i båge uppåt, med åtföljande språng el. kast; om häst
zool.hästen durkade○äv.skena
ngt åld.durkasedan 1839till ty. durch ’igenom’; jfr ty. durchgehen ’(att) skena’
Subst.:vbid1-139172durkande