Svensk ordbok 2009, webbversion

dur`ka verb ~de ~t durk·ar●försöka kasta av ryttare var­vid huvudet böjs ned­åt och ryggen i båge upp­åt, med åt­följande språng el. kast; om häst zool.hästen durkade○äv.skena ngt åld.durkasedan 1839till ty. durch ’i­genom’; jfr ty. durchgehen ’(att) skena’ Subst.:vbid1-139172durkande