Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv,
ingen böjning, n-genus
●typ av tonart som har två hela tonsteg (en stor ters) mellan första och tredje tonen
och som gärna uppfattas som glad
musikJFRcohyponym1moll
durackorddurskalaen symfoni i C-dur○äv. bildligtglad och optimistisk stämning
rapporterna från resan gick i durdagen började i dur men slutade i moll(i) dursedan 1725av ty. Dur med samma betydelse; till lat. du´rus ’hård’