Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv dundret, plur. ~, best. plur. dundren
dundr·et1kraftigt, relativt dovt buller som åstadkoms av åskan eller påminner om åskans
Nollkanondunderblixt och dunder○ibl. bildligt, särsk. i ett uttryck för kraftig effektNN slog igenom med dunder och brak som 19-åringsedan 1667av lågty. dunner, donder ’åska’; samma ord som tor- i tordön och gudanamnet Tor
2knappast plur.
starkt brännvin
vanligen hembränt
vard.kokk.sedan 1883till dunder 1; jfr da. donner, donnert ’rus’