Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
dome|dag·en●dagen då det slutgiltigt avgörs var människor kommer att tillbringa evigheten
enl. kristen tro; tänkt som en rättegång med Gud som domare
relig.tid.○äv. bildligtvanligen i sammansättn.
(tänkt) ödesmättat händelseförlopp
domedagsbombdomedagsprofetdomedagsröst(på) domedagen(göra ngt) till domedagar(göra ngt) i all oändlighet
vi kan diskutera vem som har fel till domedagar utan att komma överens
sedan 1346testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. doma dagher
Att dikta är att hålla domedag över sig själv.Efter Henrik Ibsen, ur en dikt utgiven på norska 1875