Svensk ordbok 2009, webbversion

dom`edag substantiv ~en ~ar dome|­dag·en●dagen då det slut­giltigt av­görs var människor kommer att till­bringa evigheten enl. kristen tro; tänkt som en rätte­gång med Gud som domare relig.tid.○äv. bildligtvanligen i sammansättn. (tänkt) ödes­mättat händelse­förlopp domedagsbombdomedagsprofetdomedagsröst(på) domedagen(göra ngt) till domedagar(göra ngt) i all o­ändlighet​ vi kan diskutera vem som har fel till dome­dagar utan att komma över­ens sedan 1346testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. doma dagher Att dikta är att hålla domedag över sig själv.Efter Henrik Ibsen, ur en dikt utgiven på norska 1875