Svensk ordbok 2009, webbversion

djä`kne substantiv ~n djäknar djäkn·en●elev i äldre typ av läro­verk s.k. lärdomsskola; särsk. i dess högre klasser endast vid beskrivning av äldre förh.pedag.yrk.två djäknar från Skaramånga av djäknarna fick försörja sig på att tiggasedan 1406öppet brev utfärdat av riddaren Sten Bengtsson med gåvor till Enköpings skola (Svenskt Diplomatarium)fornsv. diäkn, diäkne ’diakon; djäkne’; ur grek. dia´konos ’tjänare’; jfr diakon