Svensk ordbok 2009, webbversion

dispens [-paŋ´s] substantiv ~en ~er dis·pens·en●befrielse från visst krav betr. kompetens, skyldighet e.d.; (undantagsvis) beviljad av myndighet e.d. samh.dispensansökandispensärendesöka dispenshon kom in på ut­bildningen på dispensföre­taget fick dispens från utsläppsförbudet(på) dispens, dispens (från ngt/att+V)sedan 1809av fra. dispense med samma betydelse, till dispenser ’fördela; befria från ngt’; av lat. dispensa´re ’noga fördela’