Svensk ordbok 2009, webbversion
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
dis·lok·at·ion·en●förskjutning
från normalläge; spec. om rubbning av jordytan, oregelbundenhet i kristallgitter och rubbning av ben el. organ
vetenskapl.en dislokation av frakturendislokation (av ngt)sedan ca 1850till medeltidslat. disloca´re ’förskjuta’, till lat. dis´- ’isär’ och loc´us ’plats’