Svensk ordbok 2009, webbversion
diosku´r
substantiv ~en ~er
dioskur·en●ofta plur.
endera av två oskiljaktiga kamrater
ngt högt. el. skämts.psykol.yrk.de båda dioskurerna Helan och Halvansedan 1858till grek. Dios´kouroi ’Zeus’ söner’ (Kastor och Pollux); Dios´ är genitiv av Zeus