Svensk ordbok 2009, webbversion
di`ka
verb ~de ~t
dik·ar●ofta med partikelnut
förse (mark) med diken
för att avleda överflödigt vatten
jordbr.JFRcohyponymdräneracohyponymavvattna
dika ut mossendika (ut) ngtsedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagenfornsv. dikia; dika; till dike
Subst.:vbid1-135051dikande,
vbid2-135051dikning