Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en
dia·lekt·ik·en●tekniken att argumentera genom att väga skäl och motskäl mot varandra
fil.den marxistiska dialektikenHegels dialektik med schemat tes-antites-syntes○äv.(skicklig och spetsfundig) bevisföring
försvaret byggde på skicklig dialektik○äv. om historisk utveckling genom motsatsernas kamp e.d.revolutioner har sin egen dialektiksedan 1787av grek. dialektike´ (tekh´ne) ’(konsten) att diskutera’; jfr dialekt