Svensk ordbok 2009, webbversion

defaitis´m [-fä-] substantiv ~en de·fait·ism·en●tro att (viss) kamp är utsikts­lös och allt­så bör ges upp; särsk. om in­ställning i ngn grupp e.d. psykol.defaitismen i den franska krigs­makten var en bi­dragande orsak till neder­laget 1940sedan 1931av fra. défaitisme med samma betydelse, till défaite ’neder­lag’, av défaire ’förstöra’