Svensk ordbok 2009, webbversion
äv.
klinchklinch
[klinç]
substantiv ~en
clinch·en, klinch·en●ömsesidig fastlåsning av armar under boxningsmatch
sport.boxarna gick i clinch och ringdomaren beordrade ”bryt”○äv. bildligt i uttryck för intellektuell (när)kamp, konfrontation e.d.en elev som tänker självständigt och vågar gå i clinch med lärarna(i) clinchsedan 1925av eng. clinch med samma betydelse, till clinch ’blockera; låsa’