Svensk ordbok 2009, webbversion

cena´kel substantiv cenaklet, plur. ~ el. cenakler, best. plur. cenaklen el. cenaklerna cen·akl·et●väl samman­hållet, slutet sällskap vanligen med intellektuell in­riktning; gärna för in­bördes beundran ofta iron.admin.litt.vet.cenakelatmosfärett cenakel av unga skön­andarsedan 1880av lat. cena´culum ’mat­sal; vinds­rum’