Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv cenaklet, plur. ~ el. cenakler, best. plur. cenaklen el. cenaklerna
cen·akl·et●väl sammanhållet, slutet sällskap
vanligen med intellektuell inriktning; gärna för inbördes beundran
ofta iron.admin.litt.vet.cenakelatmosfärett cenakel av unga skönandarsedan 1880av lat. cena´culum ’matsal; vindsrum’