Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n cantilenor
el.
kantile`nakantile`na
~n kantilenor
cant·il·en·an, kant·il·en·an●enkel, sångbar melodi
musiktid.sedan 1469Heliga Mechtilds uppenbarelserfornsv. kanterlena; av ita. cantilena ’sång’; av lat. cantile´na ’visa; trall’; jfr kantor