Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. bärarn, plur. ~, best. plur. bärarna
bär·ar·en●person som (yrkesmässigt) transporterar föremål genom att bära dem
samh.yrk.bärarlagbrevbärarebårbäraretegelbäraredet behövdes två bärare för att flytta pianotför att genomföra expeditionen behövde han många infödda bärare○i vissa sammansättn. äv. ngt utvidgatbudbärarefanbärare○äv. om föremål som medbringar väsentligare, mindre föremålkärnvapenbärare○äv. bildligtsmittobäraretraditionsbärarereligionen som bärare av meningen bärare (av ngt)sedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. bärare