Svensk ordbok 2009, webbversion

bän`da verb bände bänt, pres. bänder bänd·er●försöka bryta upp eller öppna (ngt) med hjälp av ngt verk­tyg som ofta bygger på hävstångsprincipen Nollhan fick bända med spettet ett bra tag innan stubben lossnade○ofta med ton­vikt på resultatetvanligen med partikelnupp hon bände upp locket med en knivbända (ngt) (med ngt), bända (upp ngt) (med ngt)sedan 1672 i sin nuv. bet.jfr fornsv. bända ’böja; spänna (särsk. båge)’; bildn. till band Subst.:vbid1-128942bändande, vbid2-128942bändning