Svensk ordbok 2009, webbversion
verb bände bänt, pres. bänder
bänd·er●försöka bryta upp eller öppna (ngt) med hjälp av ngt verktyg
som ofta bygger på hävstångsprincipen
Nollhan fick bända med spettet ett bra tag innan stubben lossnade○ofta med tonvikt på resultatetvanligen med partikelnupp
hon bände upp locket med en knivbända (ngt) (med ngt), bända (upp ngt) (med ngt)sedan 1672 i sin nuv. bet.jfr fornsv. bända ’böja; spänna (särsk. båge)’; bildn. till band
Subst.:vbid1-128942bändande,
vbid2-128942bändning