Svensk ordbok 2009, webbversion

bun`tmakare substantiv ~n äv. vard. buntmakarn, plur. ~, best. plur. buntmakarna bunt|­mak·ar·en●person som bereder och säljer päls­verk åld.yrk.JFRcohyponymkörsnär buntmakarknivsedan 1528av lågty. buntmaker med samma betydelse, till bunt ’brokigt, svart­fläckigt päls­verk’ och maken ’göra; till­verka’; jfr 3maka, skomakare m.fl.