Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. buntmakarn, plur. ~, best. plur. buntmakarna
bunt|mak·ar·en●person som bereder och säljer pälsverk
åld.yrk.JFRcohyponymkörsnär
buntmakarknivsedan 1528av lågty. buntmaker med samma betydelse, till bunt ’brokigt, svartfläckigt pälsverk’ och maken ’göra; tillverka’; jfr 3maka, skomakare m.fl.