Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
bunt·ar●ibl. med partikel, särsk.ihop, samman
samla till en bunt
och ev. fästa ihop
utstr.hon buntade flygbladen i prydliga högarhon buntade ihop skinnfällarna som varit utbredda på markende brukade bunta samman veden i knippen○äv. bildligthänföra till samma grupp
han bunta ihop alla sina meningsmotståndare under beteckningen reaktionärerbunta (ihop/samman) ngn/ngt (med ngn/ngt)sedan 1818Subst.:vbid1-127774buntande,
vbid2-127774buntning