Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n budkavlar
äv.
bu`dkavelbu`dkavel
~n budkavlar
bud|kavl·en, bud|kaveln●mindre, lättburet föremål med skriftligt meddelande att föras från man till man
i visst område; anv. för att kalla till stämma, vid krigsuppbåd m.m.
delvis histor.samh.tid.budkavlen går!ungdomsministern fick ta emot en budkavle som gått från Kiruna till Stockholm○äv. (som kortform)budkavlelöpning
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. buþkafle; till bud och kavel