Svensk ordbok 2009, webbversion

bu`dkavle substantiv ~n budkavlar äv. bu`dkavelbu`dkavel ~n budkavlar bud|­kavl·en, bud|­kaveln●mindre, lättburet före­mål med skriftligt med­delande att föras från man till man i visst om­råde; anv. för att kalla till stämma, vid krigsuppbåd m.m. delvis histor.samh.tid.budkavlen går!ungdomsministern fick ta emot en budkavle som gått från Kiruna till Stock­holm○äv. (som kort­form)budkavle­löpning sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. buþkafle; till bud och kavel