Svensk ordbok 2009, webbversion
verb brännmärkte brännmärkt, pres. brännmärker
bränn|märk·er●utpeka (person eller handling) som klandervärd
samh.JFRcohyponymfördöma 1
stormakten brännmärktes som angripareLuther brännmärkte avlatshandeln○äv. konkretmärka
boskap
brännmärka ngn/ngt (som ngn/ngt), brännmärka ngn/ngt (för ngt/att+V/SATS)sedan ca 1750urspr. ’märka med brännjärn’
Subst.:vbid1-126825brännmärkande,
vbid2-126825brännmärkning