Svensk ordbok 2009, webbversion
[brä´k-äv.brä`k-]
substantiv,
best. f. ~, plur. bräknar, n-genus
bräkn·ar●vanligen i sammansättn.
(typ av) ormbunke
särsk. (som självständigt ord) om örnbräken
bot.ekbräkenhultbräkenmajbräkenstenbräkensedan slutet av 1400-taletSvenska växtnamnfornsv. bräkne; av ovisst urspr., ev. besl. med braka, 1bräcka