Svensk ordbok 2009, webbversion

bräken [brä´k-äv.brä`k-] substantiv, best. f. ~, plur. bräknar, n-genus bräkn·ar●vanligen i sammansättn. (typ av) orm­bunke särsk. (som själv­ständigt ord) om örn­bräken bot.ekbräkenhultbräkenmajbräkenstenbräkensedan slutet av 1400-taletSvenska växtnamnfornsv. bräkne; av o­visst urspr., ev. besl. med braka, 1bräcka