Svensk ordbok 2009, webbversion
verb bräkte bräkt, pres. bräker
bräk·er●frambringa utdragna ljud i korta stötar
om (el. som) ett får el. en get
zool.lammen följde oroligt bräkande tackorna○äv. om persontala eller sjunga brett och utdraget
på ett oskönt sätt
”Hää”, bräkte hanbräkasedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. bräkia; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-126745bräkande,
vbid2-126745bräkning;
vbid3-126745bräk