Svensk ordbok 2009, webbversion

brä`ka verb bräkte bräkt, pres. bräker bräk·er●fram­bringa ut­dragna ljud i korta stötar om (el. som) ett får el. en get zool.lammen följde o­roligt bräkande tackorna○äv. om persontala eller sjunga brett och ut­draget på ett o­skönt sätt ”Hää”, bräkte hanbräkasedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. bräkia; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-126745bräkande, vbid2-126745bräkning; vbid3-126745bräk