Svensk ordbok 2009, webbversion

bru`nkulla substantiv ~n brunkullor brun|­kull·an●en orkidé som har tal­rika, mörkt vin­röda blommor i kort ax och som ger i­från sig en fin doft av kakao el. vanilj bot.brunkullan är Jämt­lands landskaps­blommasedan 1757till brun och kulla, till kull ’hjässa; topp’; jfr 2kulle