Svensk ordbok 2009, webbversion

brumm`a verb ~de ~t brumm·ar●fram­bringa dovt, djupt, långsamt surrande ljud särsk. om motorer och vissa djur komm.fläkten brummade hela tidenbjörnen brummade hot­fullt○äv. om person, vanligen som tecken på dåligt humörrektorn brummade något om av­stängning från bespisningen○äv.sjunga o­rent, inte kunna sjunga brumma (ngt) (om ngt/SATS)sedan 1621sv. dial. brumma, bromma; trol. av lågty. brummen med samma betydelse; ljud­härmande Subst.:vbid1-126151brummande, vbid2-126151brumning; brum