Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
brumm·ar●frambringa dovt, djupt, långsamt surrande ljud
särsk. om motorer och vissa djur
komm.fläkten brummade hela tidenbjörnen brummade hotfullt○äv. om person, vanligen som tecken på dåligt humörrektorn brummade något om avstängning från bespisningen○äv.sjunga orent, inte kunna sjunga
brumma (ngt) (om ngt/SATS)sedan 1621sv. dial. brumma, bromma; trol. av lågty. brummen med samma betydelse; ljudhärmande
Subst.:vbid1-126151brummande,
vbid2-126151brumning;
brum