Svensk ordbok 2009, webbversion

bran`dtorn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en brand|­torn·et1torn vid brand­station för brand­männens övningar och för torkning av slangar mest anv. förr samh.sedan 19212högt torn med ut­sikt över större (skogs)område så att skogs­bränder o.d. kan upp­täckas tidigt mest histor.skogsbr.under sen­sommaren hade man kontinuerlig bevakning från brandtornetsedan 1907