Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. bosättarn, plur. ~, best. plur. bosättarna
bo|sätt·ar·en1person som bosätter sig (på viss plats)
yrk.○särsk. om person som bosätter sig på område med oklar statsrättslig ställning, t.ex. område som ockuperas efter ett krigde israeliska bosättarna på Västbankensedan åtm. 1980-talet2person som bildar ett nytt hem
och därför anskaffar möbler etc.; särsk. om nygift par e.d.
mindre brukl.yrk.sedan 1965