Svensk ordbok 2009, webbversion

bortföra [bårt`-] verb bortförde bortfört, pres. bortför bort|­för·de●ofta lös förb., seföra av­lägsna med visst tvång Nollpolisen gjorde razzia och bortförde tre mänbortföra ngn/ngt (ngnstans)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bort föra Subst.:vbid1-123630bortförande, vbid2-123630bortföring