Svensk ordbok 2009, webbversion

bortfalla [bårt`-] verb bortföll bortfallit bortfallen bortfallna, pres. bortfaller bort|­fall·er●äv. lös förb., sefalla bort upp­höra att vara av betydelse i visst samman­hang samh.efter skandalen bortföll NN som seriös president­kandidat○äv. mer neutraltinte räknas med av de sökande bortfaller de som fyllt i blanketten o­fullständigtbortfalla (från ngt)sedan 1847jfr fornsv. bort­falla ’lossna, ramla bort’ Subst.:vbid1-123588bortfallande; bortfall