Svensk ordbok 2009, webbversion
[bårt`-]
verb bortföll bortfallit bortfallen bortfallna, pres. bortfaller
bort|fall·er●äv. lös förb., sefalla bort
upphöra att vara av betydelse
i visst sammanhang
samh.efter skandalen bortföll NN som seriös presidentkandidat○äv. mer neutraltinte räknas med
av de sökande bortfaller de som fyllt i blanketten ofullständigtbortfalla (från ngt)sedan 1847jfr fornsv. bortfalla ’lossna, ramla bort’
Subst.:vbid1-123588bortfallande;
bortfall