Svensk ordbok 2009, webbversion

borra [bår`a] verb ~de ~t borr·ar●göra hål (i ngt) genom vridning och tryck el. ibl. genom slag och vridning, vanligen med hjälp av borr tekn.borrhålprovborraborra efter oljaman måste borra för skruvendet är besvärligt att borra i betong­väggar○äv. med avs. på resultatetibl. med partikelnupp borra (upp) ett hål i väggendagg­masken borrar gångar i jorden○ofta bildligttränga in djupt han borrade grundligt och metodiskt i sak­frågornaborra (ngt) (i ngt), borra (efter ngt), borra (upp ngt)sedan 1385Klosterläsningfornsv. borra; gemens. germ. ord, besl. med lat. fora´re ’borra’; jfr perforera Subst.:vbid1-123381borrande, vbid2-123381borrning