Svensk ordbok 2009, webbversion
[båb`a]
substantiv ~n bobbor
bobb·an●liten böld eller finne
vard.med.hon hade en bobba i pannan och ville inte gå på festensedan 1906sv. dial. bobb ’finne, blemma’, nära besl. med bobba ’skalbagge’; ljudsymbolisk bildn., betecknande ngt tjockt och runt
[båb`a]
verb ~de ~t
bobb·ar●ofta perf. part.
klippa (håret) kort och med tvär kant i nacken
särsk. med tanke på en populär kvinnofrisyr på 1920-talet
kläd.bobba sitt hårbobbat hårbobba ngtsedan trol. 1920-taletav eng. bob ’klippa kort’, till bob ’garnhärva; hårknut’
Subst.:vbid1-122049bobbande,
vbid2-122049bobbning