Svensk ordbok 2009, webbversion

blå`nor substantiv, plur. blån·or●kort, spinnbart fiber­material som av­skiljs vid bearbetning av lin och hampa tekn.blångarnblåntottsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. blanar, plur., ut­vidgning av blar ’blår’; ev. besl. med blöja