Svensk ordbok 2009, webbversion

blänk`are substantiv ~n äv. vard. blänkarn, plur. ~, best. plur. blänkarna blänk·ar·en●för­beredande (kortare) tidnings­artikel i viss fråga etc., ofta av­sedd att under­söka el. för­bereda opinionen m-med.i går­dagens tidning fanns en blänkare om ett för­slag till båt­skatten blänkare (om ngn/ngt/SATS)sedan 1889