Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. blänkarn, plur. ~, best. plur. blänkarna
blänk·ar·en●förberedande (kortare) tidningsartikel
i viss fråga etc., ofta avsedd att undersöka el. förbereda opinionen
m-med.i gårdagens tidning fanns en blänkare om ett förslag till båtskatten blänkare (om ngn/ngt/SATS)sedan 1889