Svensk ordbok 2009, webbversion
verb blygdes blygts, pres. blygs äv. blyges
blyg·as●känna skam eller otillräcklighet
på grund av ngt man är el. har gjort
ngt högt.psykol.hon blygdes och kinderna hettadehan blygs inte över sitt fattiga ursprungblygas (över/för ngn/ngt/att+V/SATS), blygas (att+V/SATS)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. blygh(i)as
Subst.:blygsel
Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra.Bibeln (1917 års övers.) 1. Mos. 2:25 (om Adam och Eva före syndafallet)