Svensk ordbok 2009, webbversion
blin
`
da
substantiv
~n blindor
blind·an
●
råsegel som fördes under bogsprötet
på äldre segelfartyg, och försvårade sikten föröver
sjö.
sedan 1689
av nederl.
blinde
med samma betydelse, till
blinden
’göra blind, skymma’