Svensk ordbok 2009, webbversion
blid
`
ka
verb
~de ~t
blid·kar
●
göra mindre arg eller sträng
komm.
inga ursäkter kunde blidka rektorn
blidka ngn
sedan 1400–25
Heliga Birgittas uppenbarelser
fornsv.
blidhka
; till
blid
Subst.:
vbid1-120550
blidkande