Svensk ordbok 2009, webbversion

ble`ka verb blekte blekt, pres. bleker blek·er●göra (material e.d.) blekare af.JFRcohyponymblondera urblekttyget blektes av solenhon har blekt håret○ngn gång äv. med avs. på personhan var blekt av sjukdomenbleka ngtsedan 1404öppet brev utfärdat av Nils Knutsson med gåvor till Vadstena kloster (Svenskt Diplomatarium)fornsv. blekia Subst.:vbid1-120435blekande, blekning