Svensk ordbok 2009, webbversion
verb blekte blekt, pres. bleker
blek·er●göra (material e.d.) blekare
af.JFRcohyponymblondera
urblekttyget blektes av solenhon har blekt håret○ngn gång äv. med avs. på personhan var blekt av sjukdomenbleka ngtsedan 1404öppet brev utfärdat av Nils Knutsson med gåvor till Vadstena kloster (Svenskt Diplomatarium)fornsv. blekia
Subst.:vbid1-120435blekande,
blekning