Svensk ordbok 2009, webbversion

blan`da verb ~de ~t bland·ar1ibl. med partikel, särsk.upp, ut föra samman och jämnt fördela till ngt nytt, tämligen enhetligt ämne; med avs. på o­lika fasta ämnen (i små­delar), vätskor, gaser e.d.; särsk. för mat­lagning el. i kemisk-tekniska samman­hang Nollblanda öl och porterkalla och varma luft­massor blandar sig bara o­betydligt○ofta med ton­vikt på resultatetblanda betong○äv. med avs. på så­dant som inte före­kommer i små­delarman bör inte blanda gång­trafikanter och mopedisterblanda hög­hus och villa­bebyggelse○ibl. äv.korsa blanda två boskapsraser○äv. bildligt med avs. på abstrakta före­teelserundran och besvikelse blandades med bitterhetblanda (upp/ut) ngt/ngra (med ngt/ngra), blanda ngt (i ngt)sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. blanda; gemens. germ. ord, ev. med urspr. bet. ’göra mörkare’ och besl. med blind 2vanligen med partikel, särsk.i, in föra in som ny del eller part i ngt redan före­liggande samman­hang Nollvi blandar inte in politik i vårt studie­arbetehan blandar all­tid in känslor i resonemangetförsök inte blanda in min familj i det här!blanda (in) ngn/ngt (i ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser3slumpvis ordna (spel­kort) på nytt sätt spel.blanda och gekort­leken var inte blandadblanda (ngt)blanda bort korten (för ngn)se2kort 2 sedan 1683Subst.:vbid1-120215blandande, blandning