Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
bland·ar1ibl. med partikel, särsk.upp, ut
föra samman och jämnt fördela
till ngt nytt, tämligen enhetligt ämne; med avs. på olika fasta ämnen (i smådelar), vätskor, gaser e.d.; särsk. för matlagning el. i kemisk-tekniska sammanhang
Nollblanda öl och porterkalla och varma luftmassor blandar sig bara obetydligt○ofta med tonvikt på resultatetblanda betong○äv. med avs. på sådant som inte förekommer i smådelarman bör inte blanda gångtrafikanter och mopedisterblanda höghus och villabebyggelse○ibl. äv.korsa
blanda två boskapsraser○äv. bildligt med avs. på abstrakta företeelserundran och besvikelse blandades med bitterhetblanda (upp/ut) ngt/ngra (med ngt/ngra), blanda ngt (i ngt)sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. blanda; gemens. germ. ord, ev. med urspr. bet. ’göra mörkare’ och besl. med blind
2vanligen med partikel, särsk.i, in
föra in som ny del eller part
i ngt redan föreliggande sammanhang
Nollvi blandar inte in politik i vårt studiearbetehan blandar alltid in känslor i resonemangetförsök inte blanda in min familj i det här!blanda (in) ngn/ngt (i ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser3slumpvis ordna (spelkort) på nytt sätt
spel.blanda och gekortleken var inte blandadblanda (ngt)blanda bort korten (för ngn)se2kort 2
sedan 1683Subst.:vbid1-120215blandande,
blandning