Svensk ordbok 2009, webbversion
[-∫e´-]
verb ~de ~t
blanch·er·ar1lägga (livsmedel) i kallt, lätt saltat vatten och ge vattnet ett uppkok
varefter vattnet slås bort
kokk.JFRcohyponymförvälla
blanchera ngtsedan 1876av fra. blanchir ’göra vit’, till blanc ’vit’
2göra (läder) jämntjockt och blankt
genom bearbetning på köttsidan
tekn.blancherjärnblanchera ngtsedan 1898Subst.:vbid1-120200blancherande,
vbid2-120200blanchering