Svensk ordbok 2009, webbversion
blaj
`
a
verb
~de ~t
blaj·ar
●
prata meningslöst
ofta med vissa anspråk
vard.
komm.
blaja (om ngn/ngt/att+V/SATS)
sedan 1912
ev. av nederl.
blaaien
’flyga för vinden; väsnas’
Subst.:
vbid1-120188
blajande
;
blaj